Recensioner och artiklar berörande underhållning

2014 års bästa musik

Jag har varit väldigt dålig på att uppdatera bloggen (och det kommer nog fortsätta att vara så en tid framöver). Däremot tänker jag fortsätta med en tradition jag har, att posta årets bästa musik!

Här kan ni läsa om mitt inlägg 2013 och 2012.

I vanlig ordning hittar ni spotify-listan längst ner, följ mig gärna på spotify också för mer musiktips.

Evil – Shovels & Rope


Lika tufft som Jack White’s projekt “The Dead Weather” samtidigt som vi får en påträngande mystik och mörk känsla. Refrängen “But every now and then I get evil…” tröttnar jag aldrig på.

Out Of The Black – Royal Blood


En tvåbandsduo, likt The Black Keys och The White Stripes, tog 2014 med storm. Deras debutskiva är en av 2014 års riktiga godbitar, och Out Of The Black tycker jag är deras bästa spår.

Gotta Get Away – The Black Keys


The Black Key’s senaste album Turn Blue fick genomgående bra recensioner. En tydlig ljudbild som följde hela skivan fram till sista låten, men “Gotta Get Away” med dess bisarra låttext, är verkligen en låt som sticker ut. En klassisk rock låt som absolut hör till årets bästa. En intressant avslutning på en bra skiva av duon!

Alone In My Home – Jack White


Även Jack White kom med nytt album och ett riktigt bra andra soloplatta. Alone In My Home är väl en av skivans lugnaste låtar, men jag gillade den mest. Hittade inte studioversionen på YouTube, men den versionen valde jag i alla fall på Spotify listan ni hittar längst ner.

Every Breaking Wave – U2


U2’s nya skiva är riktigt bra och en av dom jag lyssnade mest på under hela 2014. Every Breaking Wave är en av deras bästa låtar någonsin enligt mig. Hörde dock skivan på Vinyl hos farsan, där var ljudkvalitén totalt värdelös, så jag föreslår att lyssna på CD-versionen av albumet istället. Klart felpress när det kommer till vinylerna.

Be Done Dull Cage – Kiev


Hörde denna låt i inledningen av ett Walking Dead-avsnitt. Jag letade då reda på albumet på Spotify och lyssnade sönder det. Egentligen är låten ifrån 2011 ifrån första början, men den har verkligen inte varit lätt att upptäcka och är helt ny för mig år 2014 i alla fall.

All The Rage Back Home – Interpol


Interpol är långt ifrån ett nytt band, och jag upptäckte dom väl egentligen i år iom deras nyaste album. “All the rage back home” blev genast en favorit.

An Ocean In Between The Waves – The War On Drugs


En av årets mest kritikerhyllade album. En väldigt “drömmande” känsla med flera bra låtar. Det finns lite rush i frontmannens sångröst. Annars är det väldigt speciellt. Och framförallt väldigt bra.

People Live Here – Rise Against


“Endgame” kickade aldrig för mig, nya albumet “The Black Market” tyckte jag blanda och gav. Det kändes åtminstone lite mer fokuserat. “People Live Here” är däremot en av de mäktigaste sångerna bandet skrivit de senaste åren. Och för mig en absolut höjdpunkt under det gångna året.

Bad Habit – The Kooks


Jag tycker The Kooks haft problem enda sedan debuten. Visst, de har gjort bra album sen dess, men aldrig lika bra som första. Senaste albumet är visserligen bra, men fortfarande inte lika bra som debuten. “Bad Habit” är dock en helt ny sida av bandet. Ett tecken på utveckling. Det är elektriskt och fartfyllt. Kanske nästa album blir deras näst bästa. På rätt väg i alla fall.

Echolalia – The Crookes


Eftersom Arctic Monkeys är mitt favoritband och jag nu kommer med The Crookes skulle man kunna tro att jag har en svaghet för Sheffield och banden därifrån. Jag vet inte om det stämmer, men bandet har precis som AM fantastiska låttexter och underbara melodier. Jag hade väldigt svårt att välja låt ifrån deras senaste platta till den här listan. Lyssna på hela! Den heter Soapbox och är ett riktigt guldkorn.

The Golden Throne – The Temples


Psykadelisk rock är jag väl inte sådär superinsatt i, men jag gillar Tame Impala, och jag gillar the Temples. Bandet har fått lite kritik för att de inte tar musiken framåt, gör ingenting nytt som ingen annan gjort. Däremot har de också blivit hyllade, för att även om det inte nyskapande, så är det väldigt väl paketerat. “The Golden Throne” är precis det, en väldigt väl paketerad låt. Ritkigt bra.

Young Chasers – Circa Waves


Har beskrivits som en mix av Arctic Monkeys och The Strokes. Det är väl inte helt fel ute. Fortfarande inte släppt mer än en EP, så blir väldigt intressant när Liverpool-bandet kommer med ett fulländat album.

She Was Born In Bahia – The Shy Lips


Det bästa jag hört komma ifrån ett svenskt rockband sedan Mando Diao’s garagerock-plattor (inte skräpet de släppte år och bortsett den svenska poesitolkningen). Göteborg-bandet har ett sound som påminner om The Strokes men ett tryck i melodierna som känns unikt. Jag tror de går en väldigt ljus framtid till mötes om de kan slå sig fram i England framförallt. Arvet efter The Hives och Mando Diao helt klart.

Luv, Hold Me Down – The Drowners


Stundtals lite för radiovänliga och kanske lite för tråkiga för att jag ska hylla bandet till skyarna, men The Drowners har något intressant på G och jag gillar deras sångares röster och bandets melodier. Lite bättre låttexter och kanske lite mer konstnärlig kreativitet så har vi ett av de mest lovande banden.

Kathleen – Catfish and the bottlemen


Årets bästa sångröst. När Ryan Van McCann ryter i reser hårstråna på mina armar. Hela debutalbumet “The Balcony” är en av de plattor jag lyssnat mest på. Fantastiskt bra indie-rock.

I’ve had it up there – Weezer


Weezer ger oss en av årets bästa låtar på deras nya album “Everything will be alright in the end”. “Island in the sun” är ju ofta vad de förknippas med, och det känns verkligen kul att de äntligen nått samma nivå på ett album igen.

Hero – Family of the Year


Låten kom visserligen 2013 men populariserades genom filmen Boyhood där den användes frekvent. En av de bästa låtarna jag hört de senaste åren så jag kunde inte låta bli att lägga till den på listan, även om den egentligen tillhör 2013.

Divisionary (Do The Right Thing) – Ages And Ages


Jag är verkligen inget stort fan av Tim Perry’s Ages And Ages, men Divisionary är ett bra album, där jag tycker titelspåret verkligen är ett guldkorn.

Red River – Tom Petty


Tom Petty’s nya album är han bästa på många år och Red River är absolut en instant klassiker i nivå med American Girl och Learning To Fly.

Mr Tembo – Damon Albarn


2012 önskade jag ett nytt Blur album. Det verkar totalt ha runnit ur sanden. Damon Albarn kom i alla fall med en soloplatta 2014. Det finns några riktigt bra låtar på skivan, och killen har definitivt inte tappat “the thing” som gjorde blur så framgångsrika. Mr Tembo gillar jag särkskilt!

The Funniest Man Alive – A.C.T


A.C.T’s konceptalbum Circus Pandemonium är en av årets mest intressanta berättelser. The Funniest Man Alive är bara an av många bra spår på skivan. Synd att den inte riktigt når “Last Epic”‘s höjder. På ett sätt tycker jag synd om A.C.T, för det är verkligen ett band som förtjänar mycket mer uppmärksamhet än vad de får.

Shia Labeof – Rob Cantor


Rob Cantor gjorde i samarbete med Shia en låt om Shia. Det är fruktansvärt humoristiskt och fiffigt. Kanske inte ett musikaliskt mästerverk, men ibland kan lite lättsamma låtar få en plats på en sån här lista. Humor är också viktigt!

Cannons – Kaiser Chiefs

Roses – Kaiser Chiefs



Kaiser Chiefs album “Education, Education, Education and War” är ett bra album, men inget märkvärdigt. Däremot tycker jag avslutningen är årets mest träffsäkra av alla album jag lyssnat på, så då ville jag avsluta min spellista likadant. I Cannons får vi berättelsen kring hur världen gått till krig, allt avslutas med en dikt av Bill Nighy om att planeten är förstörd och det är dags att lämna den. En VIP-person i taget (de rika alltså, samma personer som ledde kriget). Sedan får vi Roses, ett slags eftermäle till det fruktansvärda i Cannons. För det är mörkt nu, där rosorna förut växte.

Max Von Sydow i Star Wars Episode VII

tumblr_lwih6yBDVt1r7k5ddo1_500

Tidigare idag släpptes skådisarna (förutom de gamla) som ska deltaga i Star Wars Episode VII. Förvånande nog finner vi en “svensk” mitt i blandningen. Nämligen Max Von Sydow. Spekulationerna är rätt vilda. En ond Sith? En vis Jedi? Spännande.

Andy Serkis var också ett stort namn som gjort det väldigt bra i Apornas Planet-remaken och Sagan Om Ringen respektive Hobbit trilogin. En väldigt lovande cast sammanlagt.

De nya namnen:

De gamla, eller snarare, klar sedan tidigare och med i äldre filmer:

Black Keys presenterar nytt album “Turn Blue” via youtube-video och Mike Tyson’s twitter

Den 21:a Mars (upptäckte det här själv nu) så postade Mike Tyson på twitter ett meddelande med texten “Turn Blue” samt en länk till följande video:

I slutet av videon bekräftas det att The Black Keys kommer den 13 maj 2014 släppa ett nytt album, Turn Blue. En väldigt glädjande nyhet då förra albumet El Camino var deras förmodligen bästa album hittills, och det känns verkligen som att The Black Keys blir bara bättre efter varje release!

Prisoners (2013)

prisoners

I skuggan av True Detective (läs min recension här!) och årets Oscars gala, finns kanadensaren ‘s Prisoners. En thriller om familjefadern Keller () vars dotter blir tillfångatagen av en främling. Det är upp till polisdetektiven Loki () att finna bedragaren. Utredningen går emellertid slött, och den enda misstänkta Alex Jones () verkar inte vara gärningsmannen. Snart tar Keller lagen i sina egna händer och börjar sin egen jakt på dottern, medans Loki upptäcker ledtrådar som antyder att gärningsmannen gjort det här förut.

Som jag har nämnt fick filmen liten uppmärksamhet på Oscarsgalan och fick endast en nominering; Roger Deakins, för sitt vackra foto. Särskilt en scen mot slutet där regn mot ett bilfönster illustrerades på kanske det vackraste sättet det någonsin gjorts i filmhistorien. Däremot när man ställer Roger Deakins mot de andra nomineringarnas insatser är det tydligt att han var otillräcklig i Prisoners.

Således även om både  och  är bra, och  i synnerhet, så är det inte tillräckligt för en nominering. Däremot är manuset stundtals väldigt skickligt, och jag vill verkligen kunnat unna  åtminstone en nominering – även om sista akten har mer att ge (se nedan). Också killarna bakom ljudmixningen.

Prisoners i sig är underhållande, och en väldigt bra film. Den är dock utdragen i mittenpartiet och andra halvan kan tolkas som väldigt mycket Hollywood och kliché, men räddas till stor del av fotot och skådespeleriet.  Det känns dock som att Prisoners saknar the finishing touch  för att nå upp till nivån av t ex Se7en.

7av10

 

The Wolf of Wall Street

wolf of wall street‘s senaste, The Wolf of Wall Street, är en tre timmar lång biografisk bild av aktiemiljardären Jordan Belfort, spelad av .

Vi får berättelsen berättad av Jordan själv ( då) som berättarröst. Med startskott i början av karriären med knappt några korvören, till vidare mot succéfirman Stratton Oakmont och slutligen vad Jordan sysslar med i dag. Det är en resa med festande, tragedier och givetvis komik. Det handlar framförallt om Jordans persona, men även de i hans omgivning.

Mer beskrivning än så behövs inte. Däremot bör man nämna den fantastiska casting-listan som följer:  och  med många fler. Där har  verkligen lyckats.

Filmen då? Tre timmar magi eller tre timmar sömnpiller? Lite av båda faktiskt. Filmen inleds väldigt bra, och vi får njuta av en fantastisk , sedan går den ner lite. Men snart presenteras fler karaktärer och vi går närmare mot filmens andra stora akt där framförallt  imponerar, och det är stundtals riktigt underhållande. Vi får bland annat en fantastisk scen med   och  nerknarkade i en scen som utmynnar i en komisk tragedi.  Filmens slut känns också pricksäkert.


En liten bit av den fantastiska scenen ifrån filmen

Däremot upplevs  berättarröst forcerad och overkligt. Tillgjort. Förutom övergången ifrån första akten till andra akten saknar filmen karaktärsutveckling, vilket gör att berättelsen saknar tyngd.  Det är mycket naket, mycket droger, ibland överdrivet och känns som någon “R”-rated skrytfest. Det blir nämligen fel när det nakna börjar sakna syfte, och transformeras till något förutsägbart och repetitivt.

Vi får heller aldrig någonsin se baksidan av handlingarna som sker i filmen (det handlar ju om olagligheter i aktie-branschen, och vi får aldrig se något om de drabbade). På grund av dessa faktorer är The Wolf of Wall Street en ganska ytlig film. Fatta mig inte fel, det är riktigt underhållande film, men det saknar ett djup och de faktorer som gör att man bryr sig om karaktärerna. Den berör ingen.

Sammantaget är The Wolf of Wall Street stundtals en fantastiskt rolig resa, man faller kort, då den aldrig berör en som den hade kunnat.

8av10